Vi har just tackat ja till en förskoleplans till Alice, förskolan ligger en bit bort men var den ända vi fick plats på och om jag ska ha tid att söka jobb så måste hon börja snart. Därmed inte sagt att vi är missnöjda med den, men vi vet inte helt enkelt om den är bra. Det tycks mig som att alla förskolor har plus och minus och om man har tur ser man dem på det besök man gör och har man otur gör man det inte. Frågan är vilka minus man kan leva med. Skulle jag föredra att vara hemmamamma om jag kunde? Jag vet inte! Är det möjligt att vara uttråkad och ha fullt upp samtidigt. Varje minut med mina älskade och efterlängtade barn känns samtidigt helt ovärderliga och plågsamma och fantastiska och tråkiga och utmanande och hjärncells dödande, om det är möjligt. Ena sekunden tänker jag att jag är den mest lyckligt lottade personen i världen och ena att jag är så uttråkad att om jag måste tråka bord, stolar och golv efter en måltid till, så är risken att mina små grå kommer gå in i permanent istid och aldrig vakna igen.
Jag har jobbat lite de senaste veckorna (obetalt, om nu någon skulle vilja rapportera till FK) och känner att lusten att göra nytta utanför hemmets fyra väggar pockar på. Känner mig oerhört utmanad och redo att damma av den Hanna som tvättade, kammade och fönade håret varje dag. Med lite extra 'eluminating' underlagskräm under ögonen (tack clinique) så såg hon knappt trött ut och kanske till och med lite kompetent ut, lyckades lura mig skälv i alla fall.
Blev så till mig av detta att jag under denna lunch sömn läste ut ' from Vision to Action' så nu minns jag ännu lite mer av min yrkesroll innan den handlade om att byta blöjor och laga mat...och få kramar, pussar och glada skratt från underbaraste barnen.
Det är med en viss sorg men dock som jag därför nu står i startgropen och säger här är jag sänd mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar